När regnet gick över i en skön kväll så satte jag mig på balkongen med en kopp te med en tekopp från en av mina första ensam resor.
Jag har ju i tidigare inlägg delat ned mig av att jag saknar de där ensamresorna jag har gjort vid flera tillfällen, ja det har inte bara varit ensamresor utan även med resesällskap fina resor oavsett men på olika sätt 🌟
Men nu tänkte jag berätta lite mer om varför jag saknar mina resor och då främst mina ensamresor och varför de under flera år var extra viktiga för mig. Under flera år var den där veckan när jag åkte iväg själv min överlevnad mitt sätt att orka ett tag till.
2006 var årrt så jag åkte iväg själv för första gången på en charterresa jag hade då varit fast i psykiatrinsgrepp i över ett år redan då var jag i ett dåligt skick men fick hjälp med att söka fondmedel ur olika fonder för en rekreationsresa då min ekonomi inte tillät några större utsvävningar som sjukskriven och senare sjukpensionär.
Så gjorde jag under ett par år första resan sommaren 2006 gick till Bulgarien dit blev det sedan två resor till. Första resan så trotsade jag läkarna som inte tyckte det var en bra idé men jag skulle bara iväg och iväg kom jag sedan dess har det blivit en resa nästan varje år.
Under flera år var den där veckan min livlina jag fick vara mig själv lämna den svårt psykisk sjuka Carolina hemma och bara vara Carro.
Jag fick chans att andas vara för mig själv samla kraft för att orka med det som då var min vardag det sjuka jag levde med dygnet runt året runt slutenvård öppenvård.
De där ensamresorna var så viktiga för mig jag fick bara vara jag.
Jag vet att många höjde på ögonbrynen när jag åkte iväg åka ensam så en vecka hur kul är det mm. Men då hade jag människor runt mig dygnet runt jag hade under flera år inget privatliv fick aldrig var Carro.
Jag var ständigt påpassad av personal antingen på någon avdelning på psyk eller på de boenden jag så bodde på. Så att då bara lämna allt var så värdefullt få känna livet njuta av att vara jag så gott det gick på den tiden i det jag var mitt uppe i då.
2017 åkte jag på ensamresa till Kreta efter att ha rest några år med min syster.
Och jag minns den resan lika tydligt som min allra första resa till Bulgarien om jag på min första resa mådde skit och undrade vad jag gjorde där och stod i sms kontakt med min läkare jag hade då, så minns jag min resa till Kreta lika tydlig.
Men det finns en stor skillnad mellan dessa båda resor om första resan var för att komma bort och sedan orka fortsätta det sjuka jag levde i när jag kom hem, så var andra resan precis tvärtom.
På Kreta hände något med mig jag hade bara några månader tidigare stängt dörren till psykiatrin och jag hade vågat be om hjälp med att jobba med mig själv för att vara jag fullt ut.
Och där nere på Kreta så blev jag kär i livet och i mig själv och jag kunde för första gången njuta av mina ensamresor utan att känna stress över att åka hem till en vardag jag aldrig ville vara i som jag kände mig fel i.
Jag åkte hem från Kreta full av liv och inte påfylld för att orka överleva lite till som på de första resorna jag gjorde själv.
Nu i dessa tider så saknar jag mina ensamresor men nästa år så åker jag förhoppningsvis igen och alltid träffar man någon när man är ute och reser eller så njuter .an av ensamheten sol bad drinkar och böcker..
Har ni aldrig testat resa iväg ensamna så testa det är mitt lilla tips 😊
Det här blev en liten kvällsreflektion direkt från hjärtat med en kopp te medans solen gick ner.
0 kommentar(er)
