Något hände när jag i söndagskväll satt ute på balkongen långt in på sena kvällen. Det var lite som en förlösande propp lossnade i mig en våg av känslor tankar funderingar och tårar. Kanske inte konstigt jag sov dåligt den natten med världens huvudvärk.
Kanske var det vad jag behövde för att stanna upp börja lyssna inåt igen på mig själv, gå tillbaka till mitt varför.
Det har varit ett tufft år med den här pandemin ett ensamt år på så många olika sätt och jag är ändå den som kan gilla ensamheten och inte alltid haft så ont av den. Kanske är jag lite av en social ensamvarg kanske blev ensamheten något skönt och något jag längtade efter under alla år när jag var fast i min ohälsa.
Då när jag levde flera år på psyks slutenvårdsavdelningar och kommunens psykboenden. Det gjorde att jag längtade efter att få vara för mig själv slippa vara påpassad dygnet runt året runt.
Men det här året har varit ensamt inte bara privat utan även i jobbet att sitta hemma och arbeta det är absolut inget för mig att driva projekt mer eller mindre ensam är nog inte min grej heller även om jag har gjort det riktigt bra och är oerhört stolt över det jobbet jag gjort det projekt jag nu drivit i ett år som nu i höst tar slut.
Jag har kämpat med att få in det i någon verksamhet i Borås stad men ja så länge det är gratis så är det gott så länge min kunskap och kompetens betalas av någon annan så funkar det.
Synd men ja behovet finns av mer av aktiviteter samlingspunkt för personer med psykisk ohälsa men få de som sitter högre upp att fatta det är inte lätt och vem är väl jag en lönebidragsanställd att komma och ställa krav få upp ögonen på de högre upp???
Men det har inte bara varit jobbet som påverkat mig i år utan det här året kanske jag mer än någonsin insett att ensam är stark. I ett år som detta så visar det sig verkligen vilka som finns där vilka som finns kvar och vilka som jag kanske inte var så viktig för hos de som genom livet har varit viktiga för mig.
Förra veckan firade jag med lite bubbel på min balkong det var fem år sedan jag tog mina flyttkartonger stängde dörren till psykboendet och började resan mot mitt liv det jag saknat det som i så många år låg på paus.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig ut på hur det skulle gå. Jag bara gjorde det och har inte en sekund ångrat det, inte ens när det var som mörkast ett halvår efter den där flytten.
Jag hade tur råkade träffa rätt person vid rätt tillfälle jobbet som sedan följde var tufft men jag lade en grundtrygghet och en balans som finns där när det svajar när det blåser vid tuffa stunder.
Jag är inte mer än människa bara för att jag lämnat en svår psykisk ohälsa bakom mig har jag väl lika mycket rätt som alla andra att ha dåliga stunder och dagar.
Och mycket av detta lossnade mycket av det arbetet jag gjorde med mig själv kom tillbaka där på balkongen i söndags kväll.
Den vän mentor extra bror som hjälpte mig på den här resan vi släppte i våras det var dags även om det också var en process i sig.
Jag har min grundtrygghet den får jag ibland jobba lite extra för och då tar jag mina stunder på balkongen eller som i detta nu går ner till vattnet och sätter mig.
Här där jag insåg en kall vinterdag att det var dags att göra det där jobbet för mig själv för min skull där började vägen mot balansen och grundtryggheten.
Nu ska jag fortsätta min lilla kvällspromenad och fortsätta hålla mig i från sociala medier och Facebook som jag tagit en lite skön paus från.
0 kommentar(er)
