Sitter på en sten uppe på tarzanberget tar mig tid för lite reflektion.
Nu är det en vecka sedan jag slutade mitt arbete blev avtackad och firade med havskräftor bubbel på balkongen.
Jag har sakta börjat lägga det bakom mig. Det jobbet var det svåraste jobbet jag förhoppningsvis kommer att ha jag hoppas också slippa möta så mycket fördomar och okunskap och sätt att se på oss som av olika anledningar drabbats av psykisk ohälsa. När jag sökte det där jobbet som projektmedarbetare i rektyteringsprojektet Fler vägar in i Borås del projekt för två år sedan så sökte jag inte för mina erfarenheter av psykisk ohälsa i första hand. Jag skulle nog aldrig kommit på tanken att söka den tjänsten om jag inte haft utbildning kunskap av att arbeta med människor. För utan det så hade jag inte sökt det här jobbet jag visste när jag sökte jobbet att jag hade rätt kompetens och förutsättningar för att klara av att arbeta med människor som skulle få chansen att komma tillbaka till arbetslivet igen. Att jag sedan har min egen kunskap erfarenhet av psykisk sjukdom och ohälsa det var bara en extra bra bonus att ha med sig in.
Jag sökte fick jobbet men hade jag vetat hur tufft det skulle bli så hade jag nog inte sökt så tur var väl det. Jag började i oktober 201o fick en riktigt bra kollega som kunde peppa mig säga till när jag tänkte för mycket när jag blev frustrerad men fick mig att förstå att jag fixade mer än jag själv trodde ibland. Jag var dessutom inte ensam om att vara frustrerad över hur rörigt detta projektet var, visserligen hade jag fått höra att projekt är rörigt och så är det säkert. Men utan struktur tydlig fördelning av arbetsuppgifter och en konstellation av olika proffessioner och kunskap så blev det rörigt särskilt när det också fanns desom inte tog mig som en kollega utan mer som en deltagare från målgruppen. Vi var en liten projektgrupp som skulle jobba ihop och vi satt inte ens på samma ställe utan blev uppdelade på två olika arbetsplatser det säger väl en del om att det var rörigt. Jag fick mitt kontor ihop med min teamkollega på ett ställe där jag hade mitt kontor sitter också psykiatrihandläggare boendestödjare chefer som jag haft kontakt under mina år då jag var sjuk och nu skulle jag alltså bli kontorskollegor med dem. Det var inte helt enkelt i början många blickar och frågor om vad jag gjorde där i början fick jag höra att jag inte skulle få ha kontor där. Det där gjorde ont plus att jag inte kände mig som en kollega i våran projektgrupp av alla. Jag hade tur att jag fick stöd i detta av de jag jobbade närmaste med men också svårt mina gamla arbetskonsulenter som idag blivit mina kollegor.
Jag trodde inte det fanns så mycket fördomar okunskap bland de som ska arbeta med att hjälpa personer tillbaka till arbetslivet som haft psykisk ohälsa ibland blev jag mörkrädd över detta. Många gånger funderade jag på att hoppa av vilket jag är glad att jag inte gjorde för jag har lärt mig massor fått gå massa bra utbildningar så jag kan arbeta som jobbcoach om jag skulle vilja men de utbildningar har lärt mig mycket hur jag bättre kan aanvända min unika kompetens i yrkeslivet. Att få coacha vägleda andra med hjälp av min kunskap mina erfarenheter och få höra att det var en trygghet att ha mig vid sin sida det är stort det är fint och något jag börjar med mig vidare i livet.
Jag tar med mig alla möjliga erfarenheter från det här jobbet men det jag hoppas slippa uppleva igen är att ses som en person med en funktionsnedsättning som inte kan eller förstår som ibland sattes på en femåringsnivå den erfarenheten hoppas jag var en engångsföreteelse.
Jag skulle aldrig mer jobba i projekt lovade jag mig själv men efter semestern så drar hösten i gång jag går vidare in i ett nytt projekt ska få chansen att vara med och starta upp ett hälsofrämjande pilotprojekt för personer med psykisk ohälsa.
0 kommentar(er)
