Fredag sitter med tända ljus en kopp te lite Dooleys och myser samtidigt som tårarna rinner för även om jag får mina stunder när jag får kämpa lite extra med mig själv mentalt så känner jag mig hemma.
För åtta år sedan så kunde jag bara drömma om det här då trodde jag att livet var kört när jag var tungen att lämna en lägenhet jag älskade och trivdes i för att flytta in på det första av två psykiatri boenden jag kom att bo på under fyra år. Då hade man sagt att jag behövde ha tillgång till personal dygnet runt att jag nog aldrig mer skulle klara mig själv.
Jag kommer ihåg den där dagen när flytten var över det var hemskt skulle jag bo i ett litet kyfe med två rum där det inte ens fanns ett kök. Utan bara två kokplattor och ett litet husvagnskylskåp med frysfack hur skulle jag då kunna laga mat jag som redan då älskade att stå i köket laga mat och baka. Men där och då bestämde jag mig också för att vara mer öppen om varför jag inte mådde bra det gick ju liksom inte att dölja mer när alla undrade vart och varför jag flyttade från en lägenhet jag alltid trivts i. Det värsta var att inte känna sig välkomen någonstans psykiatrin tyckte att nu slulle kommunen ta över och i det som skulle bli mitt nya hem möttes jag av kommenatrer som att jag var för frisk för att bo där och så kanske det var.
Men där stod jag nu och helt plötsligt kände jag mig inte välkommen någonstans.
Nu så här fyra år efter jag flyttade från det sista boendet som jag aldrig trivdes på kan jag se tillbaka och inse att kanske behövde jag ändå de där åren för att bryta för att sakta få tillbaka drömmen om det där livet. Kanske ville jag minsann visa att de hade fel när de sa att jag aldrig mer skulle klara av varken ett eget boende eller att ha ett jobb igen. Då var jag fullproppad av massa mediciner idag är jag helt medicinfri sedan några år tillbaka, jag behöver inte ens äta medicin för högt kolesterol eller Levaxin för sköldkörteln som jag fick problem med som biverkan av en annan medicin. Men det var så man gjorde då fick man biverkningar så löste man det med mediciner mot dem.
Det var nog en och annan som undrade vad jag höll på med när jag för fyra år sedan bestämde mig för att flytta och hittade lägenheten jag bor i nu. Det var nog inte heller många som trodde att jag skulle klara av att gå ner över 50kg i vikt. Men jag hoppas idag att de som säkert då undrade vad fasen gör hon kommer hon att fixa det att de är stolta över mig idag. Egentligen spelar inte det så stor roll för huvudsaken är att jag är det att jag gör den här resan för min egenskull och inte för att vara den duktiga Carro som rättade sig efter vad alla andra tyckte var bäst för henne. Själv trode jag att bara jag flyttade så skulle allt vara som vanligt igen så enkelt var det ju inte riktigt har man levt över tio år på instution om jag räknar med åren inom sluten vården hos psykiatrin så blir man avtrubbad hospitaliserad dessutom hade jag gjort en rejäl viktrea så det var mycket som var nytt.
Och där stoppar jag för nu.
0 kommentar(er)
